Hurra

I dag fyller jag 1 månad och på min bemärkelsedag sätter mamma på mig för små kläder?



ok riktigt så små är dom inte, men nästan. Tur att min mage är så söt så det gör inget om den kikar fram.

Star wars outfiten är ju så grymt cool också.


mamma är förlåten.

Eftersom pappa fyller 25 på lördag fick han en tidig present av mig i går  (pappa är så nyfiken och kan inte vänta tills rätt dag) såklart fick han en idol mugg av mig.



han blev super-duper-mega-fantastiskt glad.


Nu gormar mamma att vi ska byta blöja, bäst att göra som hon säger, det har pappa sagt till mig.


1 månads bilder





vink

bakom kulisserna

sanningen om att få barn - allt det ingen berättar

Den oskrivna regeln kring föräldraskap är att man aldrig talar om för icke-föräldrar hur det verkligen är.

Först ska vi repa oss efter förlossningen och samtidigt ta hand om en bebis. Alla förlöser vi på olika vis och läker olika sakta/fort, men jag tror i grund och botten att det är minst lika jobbigt för var och en.  Jag talar från min "upplevelse"! Gå, sitta, stå blev en kamp utan dess like. Att sätta sig upp i sängen, skratta eller hosta var näst intill omöjligt. Att gå på toa i början är en ren plåga och ibland var man säker på att nu kissar jag på mig ( tack och bock för jätteblöjorna) och att göra nummer 2 kändes och känns fortfarande så här efter 4 veckor som att föda barn varje gång och jag är mäkta trött på det eviga duschandet efteråt. Ibland är man osäker på om man ska hinna till toan och helt enkelt bajsa på sig.

Vi klagar i slutet på hur jobbigt det är att vara höggravid och hur ont vi har och hur trötta vi är och hur skönt det ska bli efter förlossningen.

WAIT FOR IT - det blir bara värre.



VI målar upp moderskapet/faderskapet i ett rosa skimmer. Vilket leder till att moderskapet/faderskapet sen kommer som en chock.


Osannning:

vi säger att det inte spelar någon roll om vi går upp i vikt, vi kommer ändå gå ner det efteråt, speciellt eftersom vi KOMMER att amma.

vi påstår att förlossningen är inte så farlig och vi ältar frasen - Kvinnor har fött barn i alla värdsliga tider och vår kropp är skapt för att glömma smärtan.

Vi ska självklart amma och visst kan det vara lite klurigt i början men att i efterhand kommer det igång fint,nemas problemas här ska det mjölkas så det står härliga till.

Vi säger att vi vänjer oss vid att inte få så mycket sömn som vi är vana vid ( med vetskapen att inte veta hur mycket mindre sömn vi pratar om)

Vi hävdar att erfarenheten att ta hand om en nyfödd verkligen kan föra två människor samman!?.


Sanningen:

Våran mage kommer aldrig bli sig lik igen inte ens om du ammar tills barnet börjar på högskolan.

Förlossningen är hemsk. Smärtlindringen funkar inte som den ska!? och att bli klippt och sydd i underlivet är fruktansvärt. Blod och ännu mera blod. Att "halva världen" tittar på dina mest privata kroppsdelar medan du utstöter ljud som en gris inför slakt är inte i någon bemärkelse av ordet stärkande. Förlossningssmärtan byts ut till efter förlossningssmärtan.


Vad nu!? Jag skulle ju amma!? Du känner dig som en misslyckad looser om du inte kan amma och garanterat den värsta mamman ever och dina bröst – precis som din mage – kommer aldrig riktigt att återhämta sig.

 

Du kommer att bli minst sagt galen av sömnbrist. Det kommer du verkligen. Även de tuffaste militärer reducerades till vrak efter tre dygn utan sömn i de japanska fängelserna under andra världskriget och du har inte tränats för det.

 

Efter ett tag kommer du och din partner förvandlas till effektiva skiftesarbetare: när han är vaken stupar du i säng och vice versa. Om din partner lämnar dig för att åka till jobbet/skolan kommer du att avsky den värld av relativt sett stressfritt arbete han får träda in i och inte du.

 


Hur ofta hör vi en mamma klaga över hur jobbigt det kan vara att ha barn? det är lixom inte ok att säga så för då är jag en jäkla dålig morsa och stackars barn..osv.

Vi väljer att säga det som förväntas säga och spinner vidare på dom rosa molnen och på hur underbart och gulligt det är att bli mamma, allt för att inte bli kallad -  en dålig mamma.

Är jag en dålig mamma!? om jag älskar mitt barn villkorslöst men längtar tills jag får sova en hel natt och sluta arbeta skift med min karl. Äta frukost, lunch, middag och kvällsmat. Orka umgås med mina vänner. Sluta extraknäcka som mjölk-pump..osv.

Jag har gråtit floder och hävdat att jag är den sämsta mamman i hela världen för att nästa dag tycka helt tvärtom -  baby blues eller tredagarsgråten som drabbar de flesta mammor och inte bara mig.

Jag tycker inte att jag är en dålig mamma - fast jag inte ammar - Jag pumpar frenetiskt istället.

Om jag inte hade älskat mitt barn, hade jag inte oroat mig för om han får i sig tillräckligt med mat. Jag hade inte stressat upp mig för varje minsta lilla ljud eller hostning när han sover. Jag hade inte brytt mig om han har för mycket eller för lite kläder på sig. Jag hade inte tröstat honom när han gråter. Jag hade inte bytt hans blöja. Jag hade inte pussat på honom. Jag hade sovit och jag hade ätit.

Jag tvivlar starkt på att spädbarnstiden är något föräldrar saknar!? Ändå är spädbarnstiden så underbar och sockerfluffig när man pratar om den!?.


Nä bebisen sover inte snällt när du vill att den ska sova. Bebisen sitter inte snällt i babysittern och jollrar i timmar glad och nöjd så att du hinner med alla måsten som att diska alla 1000 nappflaskor eller pumpa mjölk så att bebisen får käk.

Bebisen sover, äter och bajsar. Och när du sövt, matat och bytt blöja börjar visan om igen.

Ändå älskar jag det lilla livet och jag är en bra mamma.

Jag ångrar inte för en sek att jag blev mamma men jag önskar att någon berättat sanningen om att bli mamma.

Men mitt i det här trötta kaoset där man varje dag blir förbluffad över att man faktiskt vaknar efter bara någon timmes sömn där den lille ropar på mat så vet man att det kommer bli bättre. Läggdags efter bolibompa och hela nätters sömn kommer närmare och närmare.

Han är söt min Jack och jag ljuger inte när jag säger att jag redan avgudar honom men jag skäms inte ett dugg när jag säger att jag längtar tills Jack blir lite större och han blir en liten egen person och inte bara en bebis som sover,äter och bajsar.


Peace.


 


Knasluva


Min mamma tycker att jag är knasig som vill ha en kossa på huvudet när jag sover. ( Kossan heter Rosa)











Vink Vink / Jack





Ego
















världens finaste lilla människa det är jag.


Stinky



Min mamma säger att jag gör inget annat än pruttar.



förlossningsberättelse

Jack kommer inte få några syskon.

Lördag (27/8) runt 22.00 slog vi på en film, tjockis - jag var så trött så vi bestämde att vi skulle skippa filmen och sova. Eller i varjefall jag, Mattis stannar alltid uppe och läser ett bra tag innan han slocknar. Vilket kanske inte var det bästa just den här natten.

Jag vaknade runt 01.00 tiden och gjorde min nattliga första kissrunda sen kunde jag inte somna om. Sammandragningarna började göra ont och kom regelbundet ca 6 min i mellan. Istället för att försöka sova satt vi och klocka (MYCKET DUMT) för det kunde ju inte vara på riktigt, var det verkligen dags!?

Eftersom jag var fast beslutsam om att stanna hemma så länge det gick, stannade vi hemma. Vi ringde dock förlossningen så att dom visste att vi var på G.

Värkarna blev alltmer jobbiga. Jag testade duscha men det var inte alls skönt. Jag testade att sova men det var ju verklighen BIG NOO.

När kl blev 04.30 och värkarna kom med 3 min mellanrum stod jag inte ut längre och jag märkte på Mattis att han tyckte vi borde åka in, han var inte redo för att föda något barn hemma och inte jag heller.

Mattis ringde Taxin och taxin körde så fort in till förlossningen så jag är helt övertygad om att han inte var så sugen på att förlösa några barn i taxin.

Väl inne på förlossningen var jag mest orolig över att dom skulle skicka hem mig vilket dom inte alls gjorde.

4 cm öppen och det var verkligen dags.

Frågan om jag ville ha smärtlindring svarade jag snabbt på...LUSTGAS och EDA.

Jag trodde jag skulle få vänta på lustgasen men jag fick bekanta mig med den på en gång och vi blev verkligen best friends. Efter 9 månader utan alkohol och berusning blev jag "full" på direkten och skrattade åt allt och inget (vilket jag iofs gjort hela graviditeten) helt plötsligt var det roligt att föda barn.

Smärtan blev dock allt mer outhärdlig och min nästa polare EDA dök upp, ett tag var jag helt övertygad om att varken lustgasen eller Edan funka. Jag kom dock på ett knep!? att trycka lustgasmasken så hårt jag bara kunde mot munnen/näsan och på så vis få i sig mer gas!? Så här i efterhand låter det inte ett dugg clever, men just då tyckte jag att jag var skitsmart. (det visade sig efter förlossningen att jag tryckt så hårt att jag var blå på näsbenet och ett blodkärl hade spruckit under ögat).

Eftersom man inte ska ligga ner utan stå eller sitta satt jag ner rumpan på en pilatesboll, först tyckte jag det mest var besvärligt men sen funka det faktiskt ganska bra. Jag placerade Mattis bakom mig då jag hade en tendens att slänga mig bakåt vid varje värk.

Att gå på toa var en kamp mellan liv och död, jag fick inte ha lustgasen med mig och hade en slöflock till droppställning ikopplad i mig. Försökte snabbkissa varje gång och hoppades att jag skulle hinna tillbaka till min vän.

Det gick sådär men jag överlevde.

Envis som jag är, vägrade jag "äta", vem vill äta när man har ONT? Jag offrade mig dock för en glassdrink.


Timmarna går....första barnmorskan har gått hem för "dagen" och nästa tagit över. Även hon går hem och nästa träder in. Tro det eller ej...den första som gick hem kommer tillbaka och det är även hon som i slutet förlöser mig.

Jag spyr och jag vill gå hem. Jag säger om och om igen att jag inte vill mer och att jag kommer dö. Jag undrar varför dom elaka barnmorskorna inte hjälper mig!? Jag är så DROGAD men jag gör snällt som dom säger åt mig att göra, dock i tysnad. (Orka prata).

Mattis har berättat att jag tilllät en av barnmorskorna att badda min panna!? Både Mattis och jag är förvånade.

Min infart gick sönder så jag fick en ny på andra handen. Just i detta skede brydde jag mig inte om sprutor eller nålar...knappt märkbart då allt annat gjorde så förbannat jävla ont.

Jag vet att jag gång på gång blev mäkta irriterad på ctgn som var ikopplad på magen, ivägen och obehaglig, dom får komma på nått nytt, typ en platt liten sak som mäter livmoderns aktivitet istället för en STOR kloss.

Vid varje cm man öppnar sig ska även huvudet flyttas ner, vilket det inte gjorde och så länge inte huvudet var nere gick det heller inte att krysta.

Krystvärkarna höll dock på i timmar och när sugklockan åkte fram och huvudet satt på plats tog det ca en halvtimme så var han ute.

Eftersom allt är rätt svart i slutet så är detta allt jag kan komma med.



i 23 timmar kämpade jag sen kom han ut. Lite hjälp att komma ner i bäcknet med sugklocka och sen även ett klipp.

(klippet var heller inte märkbart)

ATT FÖDA BARN ÄR HEMSKT OCH SMÄRTSAMT.

Men såklart värt det för nu är han här JACK Vilmer Davidsson-Engstedt. född söndag den 28/8 kl 23.37.

Jack hade dock svårt att andas när han väl kom (kämpigt även för honom) så pappa Mattis fick följa med läkaren och Jack.

Jack var blå och livlös och fick hjälp med att andas. Pappa Mattis som varken sovit eller ätit speciellt bra kände att det blev för mycket och blev tvunget lägga sig på golvet då han blev svimfärdig.

Jack och pappi repar sig och Mattis är så glad att han fick klippa navelsträngen.

Mattis och Jack åker ner till avd 33 och jag blev sydd och fick sen vila. Vilket inte var så enkelt då jag precis fött barn i 23 timmar och barnet togs i från mig så fort han kom ut och barnmorskan kommer in och berättar att Mattis nästan svimma.

Läkaren kom in och berättade att jack fick hjälp att andas men att allt var bra, med både Jack och Mattis. Hon sa grattis han är perfekt och att jag var jätte duktig....jag som fortfarande var lite "hög" började lipa och snyftande fram ett ynkligt nej. Hon försäkrade mig om att det var jag visst det.

OK DÅ...jag hade ju faktiskt tryckt ut en 55cm lång och 3950 tung kille, jag var fan SKITBÄST.


När jag kvicknat till någorlunda skulle jag äntligen få åka ner till jack och Mattis men eftersom jag inte mådde så bra och var likblek och skakade värre än ett asplöv skippade vi rullstolen och jag fick åka säng ner istället.

Mattis han komma upp innan vi han åka ner och vi fick det berömda fikat innan vi skulle få gosa med Jack, jag fick i mig en gurka och det var allt.

Vi tog sängen och for ner till avd 33 och vi gosade med Jack, det var underbart.


Jack fick spendera sina första timmar på avd 33 medans Jag och Mattis fick sova våra timmar på BB (typ 2tim).


Ingen kan förstå hur jobbigt en förlossningen faktiskt kan vara och ingen pratar om tiden efter en förlossning.


Jag upplever min förlossning som det VÄRSTA jag varit med om och tiden efteråt har oxå varit tuff. Trött, sliten och smärta och samtidigt ta hand det lilla livet man längtat så efter.

Utan Mattis hade jag aldrig klarat det.

Kissa blir ett projekt och 2an ska vi inte prata om.

Sitta är knappt möjligt och stå och gå är hemskt.

Man blöder och man får ha JÄTTEBLÖJA.


Det är häftigt att få ett barn och det är häftigt att bli mamma och pappa, men förlossningen är inte ett dugg häftig.

Förlossningens bästa: Barnmorskan tittar på ctgn och utbrister  - Jag tror eran bebis sover. (Inte undra på att det tog tid).


Detta är min förlossningen och ingen är den andras lik.


VINK.








Den finaste gåvan ever.

Då och nu

Min mamma hade verkligen en stor mage för 2 veckor sen.




Hon påstår att det var mitt "fel"!?

Hon kanske har rätt, för nu när jag äntligen tagit mig ut så ser hon ut så här.



Hon kan nu sätta på sig strumporna helt själv, hon är så duktig.


Tjollahopp

Dorran

I går morse när jag vakna upptäckte jag till min förskräckelse när jag såg vad pappa gjort.


han hade mosat doris!?




jag blev inte ledsen men besviken, jag ska allt ta ett snack med den där pappi.

Doris klarade sig utan några större men och ligger i tryggt förvar i min vagn (inte under) igen.


vink vink.

110828

Föddes världens finaste kille, nämligen jag.




Jag  fick det supercoola namnet JACK Vilmer Davidsson - Engstedt och det passar mig perfekt.

jag fick oxå ett rätt lätt födelsedatum (110828) vilket kan vara bra då det är lätt att komma ihåg när jag fyller år och jag får fina paket.

Jag är en lång kille, föddes som en 55cm lång gosse och vägde 3950g

mamma och pappa undrar fortfarande hur jag kunde vara så stor och hur i allsin dar fick jag plats i mammas mage!?

mamma tänkte berätta om hur ja kom till världen senare, hon är lite trött och påstår att jag är en skrikande nattuggla?

nu ska jag sova.

vink vink.

JACK Vilmer Davidsson - Engstedt

nu är jag här..


hej hej

jag sover äter och bajsar och sover igen osv på dagen



på natten är jag oftast vaken, jag skriker och skriker så mamma och pappa är trötta.

jag är dock supersöt...det säger min mamma och pappa.



idol bild.




hej då..