förlossningsberättelse
Jack kommer inte få några syskon.
Lördag (27/8) runt 22.00 slog vi på en film, tjockis - jag var så trött så vi bestämde att vi skulle skippa filmen och sova. Eller i varjefall jag, Mattis stannar alltid uppe och läser ett bra tag innan han slocknar. Vilket kanske inte var det bästa just den här natten.
Jag vaknade runt 01.00 tiden och gjorde min nattliga första kissrunda sen kunde jag inte somna om. Sammandragningarna började göra ont och kom regelbundet ca 6 min i mellan. Istället för att försöka sova satt vi och klocka (MYCKET DUMT) för det kunde ju inte vara på riktigt, var det verkligen dags!?
Eftersom jag var fast beslutsam om att stanna hemma så länge det gick, stannade vi hemma. Vi ringde dock förlossningen så att dom visste att vi var på G.
Värkarna blev alltmer jobbiga. Jag testade duscha men det var inte alls skönt. Jag testade att sova men det var ju verklighen BIG NOO.
När kl blev 04.30 och värkarna kom med 3 min mellanrum stod jag inte ut längre och jag märkte på Mattis att han tyckte vi borde åka in, han var inte redo för att föda något barn hemma och inte jag heller.
Mattis ringde Taxin och taxin körde så fort in till förlossningen så jag är helt övertygad om att han inte var så sugen på att förlösa några barn i taxin.
Väl inne på förlossningen var jag mest orolig över att dom skulle skicka hem mig vilket dom inte alls gjorde.
4 cm öppen och det var verkligen dags.
Frågan om jag ville ha smärtlindring svarade jag snabbt på...LUSTGAS och EDA.
Jag trodde jag skulle få vänta på lustgasen men jag fick bekanta mig med den på en gång och vi blev verkligen best friends. Efter 9 månader utan alkohol och berusning blev jag "full" på direkten och skrattade åt allt och inget (vilket jag iofs gjort hela graviditeten) helt plötsligt var det roligt att föda barn.
Smärtan blev dock allt mer outhärdlig och min nästa polare EDA dök upp, ett tag var jag helt övertygad om att varken lustgasen eller Edan funka. Jag kom dock på ett knep!? att trycka lustgasmasken så hårt jag bara kunde mot munnen/näsan och på så vis få i sig mer gas!? Så här i efterhand låter det inte ett dugg clever, men just då tyckte jag att jag var skitsmart. (det visade sig efter förlossningen att jag tryckt så hårt att jag var blå på näsbenet och ett blodkärl hade spruckit under ögat).
Eftersom man inte ska ligga ner utan stå eller sitta satt jag ner rumpan på en pilatesboll, först tyckte jag det mest var besvärligt men sen funka det faktiskt ganska bra. Jag placerade Mattis bakom mig då jag hade en tendens att slänga mig bakåt vid varje värk.
Att gå på toa var en kamp mellan liv och död, jag fick inte ha lustgasen med mig och hade en slöflock till droppställning ikopplad i mig. Försökte snabbkissa varje gång och hoppades att jag skulle hinna tillbaka till min vän.
Det gick sådär men jag överlevde.
Envis som jag är, vägrade jag "äta", vem vill äta när man har ONT? Jag offrade mig dock för en glassdrink.
Timmarna går....första barnmorskan har gått hem för "dagen" och nästa tagit över. Även hon går hem och nästa träder in. Tro det eller ej...den första som gick hem kommer tillbaka och det är även hon som i slutet förlöser mig.
Jag spyr och jag vill gå hem. Jag säger om och om igen att jag inte vill mer och att jag kommer dö. Jag undrar varför dom elaka barnmorskorna inte hjälper mig!? Jag är så DROGAD men jag gör snällt som dom säger åt mig att göra, dock i tysnad. (Orka prata).
Mattis har berättat att jag tilllät en av barnmorskorna att badda min panna!? Både Mattis och jag är förvånade.
Min infart gick sönder så jag fick en ny på andra handen. Just i detta skede brydde jag mig inte om sprutor eller nålar...knappt märkbart då allt annat gjorde så förbannat jävla ont.
Jag vet att jag gång på gång blev mäkta irriterad på ctgn som var ikopplad på magen, ivägen och obehaglig, dom får komma på nått nytt, typ en platt liten sak som mäter livmoderns aktivitet istället för en STOR kloss.
Vid varje cm man öppnar sig ska även huvudet flyttas ner, vilket det inte gjorde och så länge inte huvudet var nere gick det heller inte att krysta.
Krystvärkarna höll dock på i timmar och när sugklockan åkte fram och huvudet satt på plats tog det ca en halvtimme så var han ute.
Eftersom allt är rätt svart i slutet så är detta allt jag kan komma med.
i 23 timmar kämpade jag sen kom han ut. Lite hjälp att komma ner i bäcknet med sugklocka och sen även ett klipp.
(klippet var heller inte märkbart)
ATT FÖDA BARN ÄR HEMSKT OCH SMÄRTSAMT.
Men såklart värt det för nu är han här JACK Vilmer Davidsson-Engstedt. född söndag den 28/8 kl 23.37.
Jack hade dock svårt att andas när han väl kom (kämpigt även för honom) så pappa Mattis fick följa med läkaren och Jack.
Jack var blå och livlös och fick hjälp med att andas. Pappa Mattis som varken sovit eller ätit speciellt bra kände att det blev för mycket och blev tvunget lägga sig på golvet då han blev svimfärdig.
Jack och pappi repar sig och Mattis är så glad att han fick klippa navelsträngen.
Mattis och Jack åker ner till avd 33 och jag blev sydd och fick sen vila. Vilket inte var så enkelt då jag precis fött barn i 23 timmar och barnet togs i från mig så fort han kom ut och barnmorskan kommer in och berättar att Mattis nästan svimma.
Läkaren kom in och berättade att jack fick hjälp att andas men att allt var bra, med både Jack och Mattis. Hon sa grattis han är perfekt och att jag var jätte duktig....jag som fortfarande var lite "hög" började lipa och snyftande fram ett ynkligt nej. Hon försäkrade mig om att det var jag visst det.
OK DÅ...jag hade ju faktiskt tryckt ut en 55cm lång och 3950 tung kille, jag var fan SKITBÄST.
När jag kvicknat till någorlunda skulle jag äntligen få åka ner till jack och Mattis men eftersom jag inte mådde så bra och var likblek och skakade värre än ett asplöv skippade vi rullstolen och jag fick åka säng ner istället.
Mattis han komma upp innan vi han åka ner och vi fick det berömda fikat innan vi skulle få gosa med Jack, jag fick i mig en gurka och det var allt.
Vi tog sängen och for ner till avd 33 och vi gosade med Jack, det var underbart.
Jack fick spendera sina första timmar på avd 33 medans Jag och Mattis fick sova våra timmar på BB (typ 2tim).
Ingen kan förstå hur jobbigt en förlossningen faktiskt kan vara och ingen pratar om tiden efter en förlossning.
Jag upplever min förlossning som det VÄRSTA jag varit med om och tiden efteråt har oxå varit tuff. Trött, sliten och smärta och samtidigt ta hand det lilla livet man längtat så efter.
Utan Mattis hade jag aldrig klarat det.
Kissa blir ett projekt och 2an ska vi inte prata om.
Sitta är knappt möjligt och stå och gå är hemskt.
Man blöder och man får ha JÄTTEBLÖJA.
Det är häftigt att få ett barn och det är häftigt att bli mamma och pappa, men förlossningen är inte ett dugg häftig.
Förlossningens bästa: Barnmorskan tittar på ctgn och utbrister - Jag tror eran bebis sover. (Inte undra på att det tog tid).
Detta är min förlossningen och ingen är den andras lik.
VINK.
Den finaste gåvan ever.
Lördag (27/8) runt 22.00 slog vi på en film, tjockis - jag var så trött så vi bestämde att vi skulle skippa filmen och sova. Eller i varjefall jag, Mattis stannar alltid uppe och läser ett bra tag innan han slocknar. Vilket kanske inte var det bästa just den här natten.
Jag vaknade runt 01.00 tiden och gjorde min nattliga första kissrunda sen kunde jag inte somna om. Sammandragningarna började göra ont och kom regelbundet ca 6 min i mellan. Istället för att försöka sova satt vi och klocka (MYCKET DUMT) för det kunde ju inte vara på riktigt, var det verkligen dags!?
Eftersom jag var fast beslutsam om att stanna hemma så länge det gick, stannade vi hemma. Vi ringde dock förlossningen så att dom visste att vi var på G.
Värkarna blev alltmer jobbiga. Jag testade duscha men det var inte alls skönt. Jag testade att sova men det var ju verklighen BIG NOO.
När kl blev 04.30 och värkarna kom med 3 min mellanrum stod jag inte ut längre och jag märkte på Mattis att han tyckte vi borde åka in, han var inte redo för att föda något barn hemma och inte jag heller.
Mattis ringde Taxin och taxin körde så fort in till förlossningen så jag är helt övertygad om att han inte var så sugen på att förlösa några barn i taxin.
Väl inne på förlossningen var jag mest orolig över att dom skulle skicka hem mig vilket dom inte alls gjorde.
4 cm öppen och det var verkligen dags.
Frågan om jag ville ha smärtlindring svarade jag snabbt på...LUSTGAS och EDA.
Jag trodde jag skulle få vänta på lustgasen men jag fick bekanta mig med den på en gång och vi blev verkligen best friends. Efter 9 månader utan alkohol och berusning blev jag "full" på direkten och skrattade åt allt och inget (vilket jag iofs gjort hela graviditeten) helt plötsligt var det roligt att föda barn.
Smärtan blev dock allt mer outhärdlig och min nästa polare EDA dök upp, ett tag var jag helt övertygad om att varken lustgasen eller Edan funka. Jag kom dock på ett knep!? att trycka lustgasmasken så hårt jag bara kunde mot munnen/näsan och på så vis få i sig mer gas!? Så här i efterhand låter det inte ett dugg clever, men just då tyckte jag att jag var skitsmart. (det visade sig efter förlossningen att jag tryckt så hårt att jag var blå på näsbenet och ett blodkärl hade spruckit under ögat).
Eftersom man inte ska ligga ner utan stå eller sitta satt jag ner rumpan på en pilatesboll, först tyckte jag det mest var besvärligt men sen funka det faktiskt ganska bra. Jag placerade Mattis bakom mig då jag hade en tendens att slänga mig bakåt vid varje värk.
Att gå på toa var en kamp mellan liv och död, jag fick inte ha lustgasen med mig och hade en slöflock till droppställning ikopplad i mig. Försökte snabbkissa varje gång och hoppades att jag skulle hinna tillbaka till min vän.
Det gick sådär men jag överlevde.
Envis som jag är, vägrade jag "äta", vem vill äta när man har ONT? Jag offrade mig dock för en glassdrink.
Timmarna går....första barnmorskan har gått hem för "dagen" och nästa tagit över. Även hon går hem och nästa träder in. Tro det eller ej...den första som gick hem kommer tillbaka och det är även hon som i slutet förlöser mig.
Jag spyr och jag vill gå hem. Jag säger om och om igen att jag inte vill mer och att jag kommer dö. Jag undrar varför dom elaka barnmorskorna inte hjälper mig!? Jag är så DROGAD men jag gör snällt som dom säger åt mig att göra, dock i tysnad. (Orka prata).
Mattis har berättat att jag tilllät en av barnmorskorna att badda min panna!? Både Mattis och jag är förvånade.
Min infart gick sönder så jag fick en ny på andra handen. Just i detta skede brydde jag mig inte om sprutor eller nålar...knappt märkbart då allt annat gjorde så förbannat jävla ont.
Jag vet att jag gång på gång blev mäkta irriterad på ctgn som var ikopplad på magen, ivägen och obehaglig, dom får komma på nått nytt, typ en platt liten sak som mäter livmoderns aktivitet istället för en STOR kloss.
Vid varje cm man öppnar sig ska även huvudet flyttas ner, vilket det inte gjorde och så länge inte huvudet var nere gick det heller inte att krysta.
Krystvärkarna höll dock på i timmar och när sugklockan åkte fram och huvudet satt på plats tog det ca en halvtimme så var han ute.
Eftersom allt är rätt svart i slutet så är detta allt jag kan komma med.
i 23 timmar kämpade jag sen kom han ut. Lite hjälp att komma ner i bäcknet med sugklocka och sen även ett klipp.
(klippet var heller inte märkbart)
ATT FÖDA BARN ÄR HEMSKT OCH SMÄRTSAMT.
Men såklart värt det för nu är han här JACK Vilmer Davidsson-Engstedt. född söndag den 28/8 kl 23.37.
Jack hade dock svårt att andas när han väl kom (kämpigt även för honom) så pappa Mattis fick följa med läkaren och Jack.
Jack var blå och livlös och fick hjälp med att andas. Pappa Mattis som varken sovit eller ätit speciellt bra kände att det blev för mycket och blev tvunget lägga sig på golvet då han blev svimfärdig.
Jack och pappi repar sig och Mattis är så glad att han fick klippa navelsträngen.
Mattis och Jack åker ner till avd 33 och jag blev sydd och fick sen vila. Vilket inte var så enkelt då jag precis fött barn i 23 timmar och barnet togs i från mig så fort han kom ut och barnmorskan kommer in och berättar att Mattis nästan svimma.
Läkaren kom in och berättade att jack fick hjälp att andas men att allt var bra, med både Jack och Mattis. Hon sa grattis han är perfekt och att jag var jätte duktig....jag som fortfarande var lite "hög" började lipa och snyftande fram ett ynkligt nej. Hon försäkrade mig om att det var jag visst det.
OK DÅ...jag hade ju faktiskt tryckt ut en 55cm lång och 3950 tung kille, jag var fan SKITBÄST.
När jag kvicknat till någorlunda skulle jag äntligen få åka ner till jack och Mattis men eftersom jag inte mådde så bra och var likblek och skakade värre än ett asplöv skippade vi rullstolen och jag fick åka säng ner istället.
Mattis han komma upp innan vi han åka ner och vi fick det berömda fikat innan vi skulle få gosa med Jack, jag fick i mig en gurka och det var allt.
Vi tog sängen och for ner till avd 33 och vi gosade med Jack, det var underbart.
Jack fick spendera sina första timmar på avd 33 medans Jag och Mattis fick sova våra timmar på BB (typ 2tim).
Ingen kan förstå hur jobbigt en förlossningen faktiskt kan vara och ingen pratar om tiden efter en förlossning.
Jag upplever min förlossning som det VÄRSTA jag varit med om och tiden efteråt har oxå varit tuff. Trött, sliten och smärta och samtidigt ta hand det lilla livet man längtat så efter.
Utan Mattis hade jag aldrig klarat det.
Kissa blir ett projekt och 2an ska vi inte prata om.
Sitta är knappt möjligt och stå och gå är hemskt.
Man blöder och man får ha JÄTTEBLÖJA.
Det är häftigt att få ett barn och det är häftigt att bli mamma och pappa, men förlossningen är inte ett dugg häftig.
Förlossningens bästa: Barnmorskan tittar på ctgn och utbrister - Jag tror eran bebis sover. (Inte undra på att det tog tid).
Detta är min förlossningen och ingen är den andras lik.
VINK.
Den finaste gåvan ever.
Då och nu
Min mamma hade verkligen en stor mage för 2 veckor sen.
Hon påstår att det var mitt "fel"!?
Hon kanske har rätt, för nu när jag äntligen tagit mig ut så ser hon ut så här.
Hon kan nu sätta på sig strumporna helt själv, hon är så duktig.
Tjollahopp
Hon påstår att det var mitt "fel"!?
Hon kanske har rätt, för nu när jag äntligen tagit mig ut så ser hon ut så här.
Hon kan nu sätta på sig strumporna helt själv, hon är så duktig.
Tjollahopp
