försmak av vad som komma skall.
Jag har nästan överlämnat förlossnings-ansvaret till Mattis, jag kan stå bredvid och badda honom på pannan och lida med honom istället.
Inatt trodde jag att jag skulle avlida och jag överdriver bara lite, förvärkar är verkligen inget för mig.
..
Livet på BB igår och jag satt bänkad som vanligt. Dom skriker mest och upplevelsen ser minst sagt hemskt ut, tills den lille bebben väl kommer ut och man känner hur ögonen vattnas och ansiktet ändrar form från bekymmrad och lidande till en lende mun och ett harmoniskt lugn.
COOLT.
Trots smärtan och trots rädslan så vill man ju uppleva denna fantastiska, magiska och helt underbara "konstiga" grej.
Jag har fortf inte förstått att det ligger en liten person i min mage och jag har verklige inte förstått hur den lilla personen faktiskt kan ta sig ut!?
För övrigt har Gunnar köpt en ny "bil" den är lila och superfräsig.
Gunnar är skitnöjd.
BTW så är vi sjuka....pappa Mattis sprider sin sjuka som en löpeld. Precis vad vi behövde...förkylda och gravida.
Stackars oss.
Men vi kämpar vidare, 1 månad sen har vi Gunnar och han botar all sjuka i världen.
I V 36 och nu räknas det ner och vi bara väntar, väntar, väntar och väntar.
Jag vaggar på som en pingvin och mjölkar likt en mjölk-ko och ständigt zombi-trött. Funderar på att flytta in på toa då min kissblåsa krympt några st. Mina fötter har dock ökat två st och är så där "härligt" svullna precis som mina fingrar, omöjligt att greppa tag i saker och jag känner mig halvt handikappad. Raka benen och allt som ska rakas är ett äventyr och lite mer komplicerat, lite mera sport. Strumpor och skopåtagningen har jag överlämnat till Mattis för längsen, känns riktigt fånigt men jag antar att det är noga uttänkt och pappans träning på det som komma skall.Sammandragningar deluxe och förvärkar som får en att vilja självdö. Andas är jobbigt och jag svettas. Sitta, stå och gå är ibland outhärdligt och jag känner mig som Agda 97.
Visst låter det fantastiskt?
Det är underbart, tro det eller ej.
tjao
Den enkla vägen!?
Inatt trodde jag att jag skulle avlida och jag överdriver bara lite, förvärkar är verkligen inget för mig.
..
Livet på BB igår och jag satt bänkad som vanligt. Dom skriker mest och upplevelsen ser minst sagt hemskt ut, tills den lille bebben väl kommer ut och man känner hur ögonen vattnas och ansiktet ändrar form från bekymmrad och lidande till en lende mun och ett harmoniskt lugn.
COOLT.
Trots smärtan och trots rädslan så vill man ju uppleva denna fantastiska, magiska och helt underbara "konstiga" grej.
Jag har fortf inte förstått att det ligger en liten person i min mage och jag har verklige inte förstått hur den lilla personen faktiskt kan ta sig ut!?
För övrigt har Gunnar köpt en ny "bil" den är lila och superfräsig.
Gunnar är skitnöjd.
BTW så är vi sjuka....pappa Mattis sprider sin sjuka som en löpeld. Precis vad vi behövde...förkylda och gravida.
Stackars oss.
Men vi kämpar vidare, 1 månad sen har vi Gunnar och han botar all sjuka i världen.
I V 36 och nu räknas det ner och vi bara väntar, väntar, väntar och väntar.
Jag vaggar på som en pingvin och mjölkar likt en mjölk-ko och ständigt zombi-trött. Funderar på att flytta in på toa då min kissblåsa krympt några st. Mina fötter har dock ökat två st och är så där "härligt" svullna precis som mina fingrar, omöjligt att greppa tag i saker och jag känner mig halvt handikappad. Raka benen och allt som ska rakas är ett äventyr och lite mer komplicerat, lite mera sport. Strumpor och skopåtagningen har jag överlämnat till Mattis för längsen, känns riktigt fånigt men jag antar att det är noga uttänkt och pappans träning på det som komma skall.Sammandragningar deluxe och förvärkar som får en att vilja självdö. Andas är jobbigt och jag svettas. Sitta, stå och gå är ibland outhärdligt och jag känner mig som Agda 97.
Visst låter det fantastiskt?
Det är underbart, tro det eller ej.
tjao
Den enkla vägen!?Kommentarer
Trackback
