Nattsuddar
Vi kan inte sova.
Magen dvs Gunnar blir som en betongklump när jag lägger mig ner, jag få hjärtklappningar och det är jobbigt att andas och jag besöks av sammandragningar from hell.
Det är med andra ord väldigt jobbigt att sova hur konstigt det än låter, men jag kämpar på och sover bort hela dagen istället.
Jag har bestämt att inte vara en gnäll-preggo-tant men nu är det tammetusan JOBBIGT.
Ett besök hos barnmorskan idag och allt såg fint ut, har lite högre blodtryck än jag haft vanligtvis, dock inget ovanligt då jag snart ska föda barn.
Anna lena var inte ett dugg orolig men pågrund av protein i kisset vill man hålla koll. Jag försäkrade mig noga om att Gunnar var utom fara.
Hon använde frasen "här blir det barn snart" mest hela tiden (men kan aldrig lova nått) och ser mäkta bekymmrad ut när vi nämner bröllopet i helgen.
Jag och Gunnar har kommit överens om att vi går på bröllopet utan att "kissa på oss" och utan värkar.
Sen på vägen hem är det fritt fram att börja "vandringen" ut.
Its a deal.
Alla i vår föräldrargrupp har fått sin lilla bebbe, alla utom vi och ett par till som ligger steget före oss. Anna-Lena tror dock att vi vinner..wihoooo. (men kan såklart inte lova nått) Jag tvivlar på att Gunnar vill komma ut, han har förmodligen skit skoj med navelsträngen.
Det är verkligen sant, det kommer en bebis ut efter 9 månader och man kommer inte vara gravid och orörlig i all evighet...jippie.
Underligt att vara så nära, skrämmande och helt fantastiskt att jag snart ska föda barn. Jag har inte förstått att jag snart är mamma.
btw så är inte Gunnar någon jättebebis, han är en ganska normalstor bebis och jag andades ut tills anna-lena sa att det spelade ingen roll om bebisen vägde si och så...det var lixom ingen skillnad!? och jag blev akut livrädd igen och är helt övertygad om att jag kommer avlida, eller åtminstonde svimma.
Från det ena till det andra så blev jag irriterad idag, inte på Gunnar och inte på Mattis utan på en främmande man. Jag brukar inte bli arg, jag brukar skratta.
Visserligen var det jättesynd om Mattis som fick bära båda stora tunga matkassarna hela vägen hem! medans jag bara bar Gunnar och en påse bananer.
Mannen tyckte det såg tungt ut (han mena säkert att Mattis såg svag ut) och undra varför inte jag kunde hjälpa honom!?
För jag menar, jag ser ju skit-stark ut...en enda STOR muskel mitt på magen!?.
Jag kände hur huggtänderna började växa och jag hörde mig själv morra, men jag var tvungen att ta mitt humör till fånga då faktiskt mannen var handikappad och inte förstod att jag bar tillräckligt.
Sen såg han ju så glad ut när han såg Mattis och vinkade glatt åt sin nyfunna kompis...så vem kan vara förbannad på honom!?
Eftersom Mattis är superpappan-to-be så bar ju han hem kassarna skitenkelt medans jag lunkade på sakta med Gunnar och mina bananer.
20 kg extra vägde vågen med Mattis och kassarna....och det var en promenad från ica och hem..jag bär 13kg varje dag och känner mig STARK som en kossa.
Men Mattis klagar inte och bär självklart hem kassarna, jag är förvånad att jag fick bära bananerna.
Vi är helt enkelt bäst...Jag, Gunnar och Mattis.
GOD NATT.
Magen dvs Gunnar blir som en betongklump när jag lägger mig ner, jag få hjärtklappningar och det är jobbigt att andas och jag besöks av sammandragningar from hell.
Det är med andra ord väldigt jobbigt att sova hur konstigt det än låter, men jag kämpar på och sover bort hela dagen istället.
Jag har bestämt att inte vara en gnäll-preggo-tant men nu är det tammetusan JOBBIGT.
Ett besök hos barnmorskan idag och allt såg fint ut, har lite högre blodtryck än jag haft vanligtvis, dock inget ovanligt då jag snart ska föda barn.
Anna lena var inte ett dugg orolig men pågrund av protein i kisset vill man hålla koll. Jag försäkrade mig noga om att Gunnar var utom fara.
Hon använde frasen "här blir det barn snart" mest hela tiden (men kan aldrig lova nått) och ser mäkta bekymmrad ut när vi nämner bröllopet i helgen.
Jag och Gunnar har kommit överens om att vi går på bröllopet utan att "kissa på oss" och utan värkar.
Sen på vägen hem är det fritt fram att börja "vandringen" ut.
Its a deal.
Alla i vår föräldrargrupp har fått sin lilla bebbe, alla utom vi och ett par till som ligger steget före oss. Anna-Lena tror dock att vi vinner..wihoooo. (men kan såklart inte lova nått) Jag tvivlar på att Gunnar vill komma ut, han har förmodligen skit skoj med navelsträngen.
Det är verkligen sant, det kommer en bebis ut efter 9 månader och man kommer inte vara gravid och orörlig i all evighet...jippie.
Underligt att vara så nära, skrämmande och helt fantastiskt att jag snart ska föda barn. Jag har inte förstått att jag snart är mamma.
btw så är inte Gunnar någon jättebebis, han är en ganska normalstor bebis och jag andades ut tills anna-lena sa att det spelade ingen roll om bebisen vägde si och så...det var lixom ingen skillnad!? och jag blev akut livrädd igen och är helt övertygad om att jag kommer avlida, eller åtminstonde svimma.
Från det ena till det andra så blev jag irriterad idag, inte på Gunnar och inte på Mattis utan på en främmande man. Jag brukar inte bli arg, jag brukar skratta.
Visserligen var det jättesynd om Mattis som fick bära båda stora tunga matkassarna hela vägen hem! medans jag bara bar Gunnar och en påse bananer.
Mannen tyckte det såg tungt ut (han mena säkert att Mattis såg svag ut) och undra varför inte jag kunde hjälpa honom!?
För jag menar, jag ser ju skit-stark ut...en enda STOR muskel mitt på magen!?.
Jag kände hur huggtänderna började växa och jag hörde mig själv morra, men jag var tvungen att ta mitt humör till fånga då faktiskt mannen var handikappad och inte förstod att jag bar tillräckligt.
Sen såg han ju så glad ut när han såg Mattis och vinkade glatt åt sin nyfunna kompis...så vem kan vara förbannad på honom!?
Eftersom Mattis är superpappan-to-be så bar ju han hem kassarna skitenkelt medans jag lunkade på sakta med Gunnar och mina bananer.
20 kg extra vägde vågen med Mattis och kassarna....och det var en promenad från ica och hem..jag bär 13kg varje dag och känner mig STARK som en kossa.
Men Mattis klagar inte och bär självklart hem kassarna, jag är förvånad att jag fick bära bananerna.
Vi är helt enkelt bäst...Jag, Gunnar och Mattis.
GOD NATT.
Kommentarer
Trackback
