Charmör
Lill-Gunnar är redan en charmör och inte ens född.
Funderar på hur det kommer bli när han väl är här!? Risken finns att alla tanter kommer flytta in hos oss.
Tanterna flockas likt bananflugor och både Gunnar och jag blev klappade i går.
Att jag har en fin mage får jag ständigt höra, jag har lite svårt att ta till mig det när Mattis eller någon närstående säger det då jag är helt övertgad om att det är andra asspekter med i bilden...Mattis tycker självklart att magen hans son ligger i och kvinnan som bär hans son är VACKER. Hade jag haft tusen bristningar hade han förmodligen tyckt att den var fin ändå, bara för att det är jag/vi.
Eller ja han hade påstått det i varjefall, enbart för att inte göra mig ledsen och undvika preggo-utbrott.
Medans en främling faktiskt bara skulle kunna vara tyst och inte påpeka magen alls, inte ens titta åt mitt håll.
Nu glor alla på den gigantiska Gunnar magen och alla ser minst sagt GLADA ut och vill känna och klämma. Jag känner mig lite som en hund!
- åå vad fin, får jag klappa...
Det är mysigt men märkligt. Har inte hjärta att bli sur, dom ser så glada ut när dom fått klappa-mage, man kan bara le tillbaka och vara nöjd med att skatten i magen tillhör oss.
Igår gjorde jag mitt sista blödningstest och jag överlevde och det gick jättebra, jag varken svimma eller grät.
Både Mattis och Gunnar var stolt över mammi.
Vi är nu i v 37 prick. Alltså vi går in i v 38 i morgon.
Eftersom det är omöjligt att veta hur lång just gunnar är och hur tjock han är...skippar jag sånt trams och gissar friskt på att han är 48cm lång och väger ca 2800g (i själva verket är han förmodligen 58 cm lång och väger 5800g och kan helt enkelt inte ta sig ut). Jag kommer för evigt vara pregnant.
BTW...inatt måste jag slagit nått slags rekord i natt-kissningar.
Tjoho...
Funderar på hur det kommer bli när han väl är här!? Risken finns att alla tanter kommer flytta in hos oss.
Tanterna flockas likt bananflugor och både Gunnar och jag blev klappade i går.
Att jag har en fin mage får jag ständigt höra, jag har lite svårt att ta till mig det när Mattis eller någon närstående säger det då jag är helt övertgad om att det är andra asspekter med i bilden...Mattis tycker självklart att magen hans son ligger i och kvinnan som bär hans son är VACKER. Hade jag haft tusen bristningar hade han förmodligen tyckt att den var fin ändå, bara för att det är jag/vi.
Eller ja han hade påstått det i varjefall, enbart för att inte göra mig ledsen och undvika preggo-utbrott.
Medans en främling faktiskt bara skulle kunna vara tyst och inte påpeka magen alls, inte ens titta åt mitt håll.
Nu glor alla på den gigantiska Gunnar magen och alla ser minst sagt GLADA ut och vill känna och klämma. Jag känner mig lite som en hund!
- åå vad fin, får jag klappa...
Det är mysigt men märkligt. Har inte hjärta att bli sur, dom ser så glada ut när dom fått klappa-mage, man kan bara le tillbaka och vara nöjd med att skatten i magen tillhör oss.
Igår gjorde jag mitt sista blödningstest och jag överlevde och det gick jättebra, jag varken svimma eller grät.
Både Mattis och Gunnar var stolt över mammi.
Vi är nu i v 37 prick. Alltså vi går in i v 38 i morgon.
Eftersom det är omöjligt att veta hur lång just gunnar är och hur tjock han är...skippar jag sånt trams och gissar friskt på att han är 48cm lång och väger ca 2800g (i själva verket är han förmodligen 58 cm lång och väger 5800g och kan helt enkelt inte ta sig ut). Jag kommer för evigt vara pregnant.
BTW...inatt måste jag slagit nått slags rekord i natt-kissningar.
Tjoho...
Kommentarer
Trackback
